*

Kvävs.

Jag vet inte, jag har ingen aning.
Luften tar slut, jag kan inte andas.
De kväver mig. Vart ska jag vända mig, vem kommer hjälpa mig?
Vem kommer orka sitta där och läsa värdelösa inlägg i dom flestas ögon,
för egentligen vem bryr sig?

När jag ligger där på natten, med gråten kvävandes mot kudden,
vem ringer då, vem vill ligga brevid mej hålla min hand och säga att allting ordnar upp sig
att den finns vid min sida dag som natt, genom eld och vatten?
Natt efter Natt, sömnlösa nätter, tankar som får mej att vilja gömma mig och inte finnas för någon.
Tankar som dödar mej sakta inifrån.
Jag tynar upp, men vem ser det egentligen?
Ingen, för ingen kan någonsin förstå. Försöka går, men aldrig få känna känslan.
Ni har inte varit med om samma saker, ni har inte stått där jag står.
Ni vet egentligen ingenting, fastän ni tror ni gör de.
Varför är de inte ens någon som erbjuder sig att hjälpa, stötta eller finnas där när jag behöver er?
Ni tycker jag är ytlig, men tro mej, Skulle jag visa vem jag egentligen är skulle ni knappast säga ett ord.
Lär känna mig, våga.
Varjedag, På skolan, stan hos vänner osv, får jag låtsas, prata , de får inte bli tyst.
Då kanske tårarna kommer, hjälp mej på andra tankar.
Varjedag får jag kämpa för att hålla masken uppe. Men nu vet ni iallafall,
Ni känner inte mej. Men snälla, sträck iallafall ut din hand åt mig.
Jag behöver dig. Jag behöver er.
Mer än ni anar.