*

Det var typ inte alls länge sedan jag skrev ett inlägg, men vafan.
Jag har tråkigt så jag tänkte jag skulle skriva av mig lite bara nu när jag äntligen har tid igen.

Hur som helst.
Livet, Jo det funkar väl. Rullar på.
Upp och ner, som en berg och dalbana.
Precis så är det, fast ibland är det väldigt långt ner och det går sakta uppåt.
Det är en bra jämförelse i mitt fall.
Ibland går jag där , som den lyckligaste på jorden.
Men, dock går jag även som en av dom som inte syns eller hörs.
Jovisst, tänker nog dom som känner mig. Som om inte du hörs!
Jo de gör jag. Jag pratar, jag skämtar och jag spelar glad.
Men kära någon, hur många av er KÄNNER mig?
Och då menar jag verkligen inte ytligt.
Utan jag menar djupt, på insidan.
Det är väldigt få. Om jag får säga det själv finns det nog bara en som gör det.
Emma Åkerström. Min absolut bästa vän.
Javisst vi bråkar, vi kan vara jätte sura på varandra. Men vi vet båda hur det slutar.
Likdadant varje gång.
Vi kan inte leva, vi kan inte andas utan varandra.
Det finns nog ingen i världen som känner mig lika bra som hon.
5 år.
I sommar firar vi 6år tillsammans.
Men hur som helst, Så har jag en till kraftkälla. Maja Hedlund.
Även hon hjälper mig genom varje dag.
Helt jävla obeskrivliga är dom.

Men nu till saken.
Nej, jag tycker inte synd om mig själv. Men alla behöver någon gång få skriva av sig lite.
En del skriver dagböcker, en del pratar om det med sig själv. Andra skriver det i sin blogg,
när det blir för svårt att berätta det i verkligheten.
Jag har vänner.
Men för mig är en vän någon man pratar med dagligen, någon man umgås ofta med.
Någon man kan lita på och någon som man vet lyssnar när man behöver det.
Därför säger jag inte att jag har 30 vänner. Utan dom som jag inte umgås med, pratar så mycket med
Dom räknas till mina bekanta.
Jag har några vänner. Riktiga vänner.

Jag har en familj, som dom allra flesta.
Jag klagar inte på dom.
Jag älskar min familj.
Utan dom är jag ingenting.
Jag har två systrar och jag har två bröder.
Eller ska jag säga en bror?
Jag hade två.
Sen försvann min äldsta.
Eller ja, försvann försvann?
Han slutade höra av sig när jag vart 8,9 år.
Ingen kontakt, ingenting.
Jag undrar om han ens pratar med pappa.
Vi bor i samma stad, inte alls långt ifrån varandra.
Han har familj, en fru och tre söner. En bara 3 år yngre än mig.
Så i mina ögon, har jag bara en bror.
En storebror som alltid, alltid har funnits där.
En enda storebror som jag älskar och som betyder jätte mycket för mig.
Min storasyster, vi pratar inte så ofta längre.
Men jag vet att hon finns, jag vet att hon tänker på mig.
Vi pratar ibland, men inte alls ofta. Och jag saknar henne.
Hon bor granne med min pojkvän, men endå går jag inte över och hälsar på.
Jag vet inte ens varför jag inte gör det.
Och min lillasyster, bara ett år yngre än mig.
Hon har alltid stått vid min sida, alltid funnits där.
Även fast vi bråkar, så skulle jag alltid försvara henne. Vad det än var.

Nog om det.
Jag är less på skriva nu.
Får väl skriva mer om någon undrar något.

Peace.

en bild på kent eftersom jag saknar honom mer än något annat i världen...