Lindzorr, kill the lights

Som dom allra flesta i min umgängeskrets vet så har jag ADHD. Ingenting jag skäms för, och ingen borde behöva göra det heller. Det är faktiskt riktigt viktigt att våga prata om sin sjukdom. Och jag skiter i alla elaka komentarer ni fäller om " uppmäärksamheeet". För det finns bättre sätt att få uppmärksamhet på.

Anyway, ADHD som står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder är en medfödd sjukdom som kan bero på att man antingen fick för lite syre vid födseln eller att det ligger i generna. Först och främst beskrivs adhd som en uppmärksamhets störning, och det finns 3 vanliga typer
1. dominerande uppmärksamhetsbrist
2. dominerad av överaktivitet och bristande impulskontroll
3. både uppmärksamhetsbrist, överaktivitet och impulsstryrning

Själv har jag 2. Dominerad av överaktivitet och bristande impullskontroll. Dvs att jag har väldigt svårt med koncentrationen och blir lätt rastlös och dessutom gör saker/säger saker utan att tänka före.
Det är fruktansvärt jobbigt, speciellt när jag gick i skolan. Eftersom vi är väldigt ärliga kan vi anses som provocerande och lättare hamna i bråk och liknande situationer.
Dom som har adhd uppfattas ofta som tempramentsfulla och har ett väldigt häftigt humör. Dock reagerar vi inte utan anledning, bara snabbare och kraftigare än andra. Och tyvärr är läget att bestraffningar och liknande gör hela situationen värre, och det är viktigt att prata istället. Vi med adhd har dessutom svårt med sömnen. På morgonen är vi jätte trötta, mitt på dagen hamnar vi i ett esse då adrenalinet har ökat, på eftermiddagen är vi oftast trötta och vill sova en stund för att senare vara uppe till sent på natten.
En bra sak med adhd är att vi är kreativa och hittar lösningar andra har missat.
Och vi är inte dumma i huvudet, vi tänker och utför saker på annat vis än andra bara.
Det finns mediciner som kan minska symptomen, tex Concerta, Ritalina & Metadate.
Ritalina är psykostimulerande genom att det ändrar mängden av dopamin. Själv har jag enbart haft concerta och det funkade inte på mig annat än att jag blev deprimerad, grät för minsta lilla och mådde allmänt dåligt, så jag slutade med medicin.


Det jag tycker är lite jobbigt är att folk inte tar adhd på allvar. Det skämtas hit och dit om att man kanske har adhd osv. Och ibland kan det vara stötande för folk som faktiskt lider av det. Och för att få fram om man har adhd finns det vissa kriterier att uppnå för att ens få göra dom riktiga testerna.

Detta är taget direkt ur RBUs inlägg om adhd:
Typiskt för många barn med adhd är att de har problem med perceptionen. Det betyder att de inte alltid kan tolka sina sinnesintryck på ett användbart sätt. Det skiljer även en del mellan flickor och pojkar. Flickor uppträder mer stillsamt och döljer därmed sin hyperaktivitet. Därför får de också ofta sin diagnos ett par år senare än pojkar. I skolåldern märks problemen mer. De kan inte leva upp till de krav som ställs på dem, kan inte vänta på sin tur utan faller in i samtal och tränger sig före. De har svårt att göra planer och följa dem, utan söker istället sådant som ger snabbt resultat och uppmärksamhet. Många gånger kan de uppfattas som slarviga, vilket orsakar att de blir tillrättavisade, medan ”slarvet” egentligen ingår som en del i deras funktionsnedsättning

Jag hoppas att ni som faktiskt har orkat läsa det jag har skrivit har fått en inblick i hur vi har det och uppfattar vår omgivning.