Lindzorr, kill the lights

Jag har suttit länge nu och bara funderat.
Funderat på vad som egentligen är rätt, och vad det är som gör mig speciell.
Och jag kommer inte på något. Betyder det då att jag inte känner mig själv?
Och varför går jag omkring och oroar mig hela tiden?
Jag känner mig jätte fången, inuti mig själv.
Och det ger mig panik, för jag vill inte känna mig såhär ihopknuten.
Vad är det för fel ?
Det vet jag inte, men helst av allt vill jag skrika tills någon hör mig.
Tills någon räddar mig.

Jag är inte ensam, långt ifrån.
Jag har kärleken, jag har mina vänner men endå är det något som saknas.
Någon liten del är tappad efter min väg.
Någonting stämmer inte, det är inte som det var förr.
Frågan är bara vad, om det är en känsla, om det är en vän eller om det är jag själv.
Kanske är det medicinerna som gör det, jag vet inte faktiskt.
Vad jag däremot vet är att jag inte vill äta medicin, jag vill inte vara sjuk. Jag vill vara den Linda som jag alltid
har varit.
Hon som kunde somna på kvällarna, skratta sig igenom dagarna och sprida glädje.
Jag hör inte hemma någonstans längre, och allting tynar sakta men säkert.
Och jag vet inte vad jag ska göra för att förhindra det.
Värdelös är känslan, fastän jag får höra varje dag jag är så snäll, jag är så söt, så omtänksam.
Att jag är älskad.
Men de blåser bara förbi utan att nudda mig.
Jag vill fly, bara fara iväg. Vara ensam med mig själv, rannsaka mig själv.
Men ingen tillåter mig att fly, ingen hjälper mig.
Jag står som fastmurad här, fast på samma plats utan en chans.